Ett obehag
Hej, jag tycker det är skit jobbigt att låta vem som helst läsa min blogg då den inte så neutralt berättar vem jag är..
jag vill bara ha en objektiv beskrivning om någon ska läsa om mitt liv och på min blogg vänder jag till allt vilket är fett jobbigt så därför känner jag att jag måste skriva lite objektiva saker..
Jag har på något sätt kommit in i en dimention som går för fort för mig att hantera, även om jag kan ta alla steg rätt och jag inte har problem att ta mig fram hinner jag aldrig reflektera, för varenda steg jag tar inleder en ny plan för nästa stag vilket gör att jag aldrig kan analysera de steg jag just tagit.
Då jag kommer i skärpa är när jag är ensam vid min dator, på bussen eller på kvällarna, men då är det endå aldrig mer en tankn "jag hinner aldrig reflektera", jag funderar t.o.m på att planera in tid just för detta ändamål i almenackan och de låter jävligt sjukt.
Aja nu har jag kommit lite längre en grundtaken att jag inte hinner relektera och jag kanske kan börja reflektera...
Hmmm jag är tillsammans med Johan nu och jag vet inte i vilket fack - hur jag ska kategorisera våran relation för ni ska förstå, men min kärlek är väldigt stark..
I början sa johan att han ringde när han hadde behov att träffa mig han sa att han kände att jag behöde honom mer en han mig, och jag fick stå ut med de. Nu på något sätt känner jag så för honom, att jag är inte så stort behov av våran relation!
Han vill ha en stark familjär relation vilket är allt jag inte står för. Jag står för att kärleken i säg kan när osm helst känas men en partner är ett verktyg att känna den, även om man i en kärleks relation inte endast srävar efter kärlek utan mycket har med förökning att göra men det blir edå något jag känner är kortvarigt, de flesta männskor slutar efter ett tag att visa kärlekens portar, antinge för man själv blir lite blind och antagligen för den andra personens behov av att visa minskar, men hur som helst söker jag inte en partner som binder upp min själ.
Jag vill ha en partner som förevigt kommer va en vän till mig som man kan identifiera sig själv i kännslomässigt men till det yttre ska man va väldigt olika!
till en annan grej, jag känner mig sorgsen på ett nostalgiskt vis, saknar jag min förra personlighet, den va mycket mer naiv, ifrågasättande och brinnande, jag har nu blivit mer som en robbot, och det blir nog så för alla.
Men endå nostalgin och sorgsenheten finns kvar och jag skulle vilja ha det där engemanget för småsaker jag hade förut som jag totalt avsaknar nu. Jag va förut engagerad i mitt brinnande inre, jag va aktiv i de val jag gorde och även om jag trampade fel va jag så levande.
Jag änner mig väldigt missförstådd, dels p.g.a att jag nu verkar helt och hållet släppa stjärnan i den jag är och endast ha kvar beetendet där ifrån men inte drivkraften. Ingen förstår mig och jag tycker det låter omoget men det är verkligen mina förvirrade känslor jag skriver ner, och när man dömmer är det lätt att glömma att mina känslor är 100% pure och varför skulle man bli provocerad av de?
Skulle jag läsa detta skulle jag känna stor sympati för personen ifråga även om jag aldrig orkat läsa igenom allt... för kan inte se vad det är alla finner så provocerande i mina texter, de är ju ganska tråkiga och väldigt meningslösa men varför är de provocerande?
aja nu har jag skivit ner lite tankar jag haft även om de varit meningslösa för läsaren..
jag vill bara ha en objektiv beskrivning om någon ska läsa om mitt liv och på min blogg vänder jag till allt vilket är fett jobbigt så därför känner jag att jag måste skriva lite objektiva saker..
Jag har på något sätt kommit in i en dimention som går för fort för mig att hantera, även om jag kan ta alla steg rätt och jag inte har problem att ta mig fram hinner jag aldrig reflektera, för varenda steg jag tar inleder en ny plan för nästa stag vilket gör att jag aldrig kan analysera de steg jag just tagit.
Då jag kommer i skärpa är när jag är ensam vid min dator, på bussen eller på kvällarna, men då är det endå aldrig mer en tankn "jag hinner aldrig reflektera", jag funderar t.o.m på att planera in tid just för detta ändamål i almenackan och de låter jävligt sjukt.
Aja nu har jag kommit lite längre en grundtaken att jag inte hinner relektera och jag kanske kan börja reflektera...
Hmmm jag är tillsammans med Johan nu och jag vet inte i vilket fack - hur jag ska kategorisera våran relation för ni ska förstå, men min kärlek är väldigt stark..
I början sa johan att han ringde när han hadde behov att träffa mig han sa att han kände att jag behöde honom mer en han mig, och jag fick stå ut med de. Nu på något sätt känner jag så för honom, att jag är inte så stort behov av våran relation!
Han vill ha en stark familjär relation vilket är allt jag inte står för. Jag står för att kärleken i säg kan när osm helst känas men en partner är ett verktyg att känna den, även om man i en kärleks relation inte endast srävar efter kärlek utan mycket har med förökning att göra men det blir edå något jag känner är kortvarigt, de flesta männskor slutar efter ett tag att visa kärlekens portar, antinge för man själv blir lite blind och antagligen för den andra personens behov av att visa minskar, men hur som helst söker jag inte en partner som binder upp min själ.
Jag vill ha en partner som förevigt kommer va en vän till mig som man kan identifiera sig själv i kännslomässigt men till det yttre ska man va väldigt olika!
till en annan grej, jag känner mig sorgsen på ett nostalgiskt vis, saknar jag min förra personlighet, den va mycket mer naiv, ifrågasättande och brinnande, jag har nu blivit mer som en robbot, och det blir nog så för alla.
Men endå nostalgin och sorgsenheten finns kvar och jag skulle vilja ha det där engemanget för småsaker jag hade förut som jag totalt avsaknar nu. Jag va förut engagerad i mitt brinnande inre, jag va aktiv i de val jag gorde och även om jag trampade fel va jag så levande.
Jag änner mig väldigt missförstådd, dels p.g.a att jag nu verkar helt och hållet släppa stjärnan i den jag är och endast ha kvar beetendet där ifrån men inte drivkraften. Ingen förstår mig och jag tycker det låter omoget men det är verkligen mina förvirrade känslor jag skriver ner, och när man dömmer är det lätt att glömma att mina känslor är 100% pure och varför skulle man bli provocerad av de?
Skulle jag läsa detta skulle jag känna stor sympati för personen ifråga även om jag aldrig orkat läsa igenom allt... för kan inte se vad det är alla finner så provocerande i mina texter, de är ju ganska tråkiga och väldigt meningslösa men varför är de provocerande?
aja nu har jag skivit ner lite tankar jag haft även om de varit meningslösa för läsaren..
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej Lisen. Vill du inte ha kontakt med mig längre? Vore trevligt att träffas igen. Adda mig om du vill, [email protected] /andreas
Trackback
